Grunderna för behandling av tvångsmässigt sexuellt beteende (sexberoende)

På DBK använder vi samma grundläggande strategier och tekniker som finns när det gäller arbetet med alkoholism, drogberoende och ätstörningar. Tidiga behandlingsinsatser fokuserar på att begränsa eller upphöra med det problematiska beteendet, dvs. de sexuella beteenden som antingen skapar problem i livet eller underblåser problem som man redan har. Att tillhandahålla en trygg miljö är därför ett av de viktigaste syften i denna tidiga fas. Efter det fokuserar vi på att bryta förnekelse, hantera krisen eller kriserna som drev personen till behandling och förhindra återfall. Nästan alla som lider av tvångsmässigt sexuellt beteende är i grunden traumatiserade sedan barndomen (98% enligt IITAP), men dedikerad traumaterapi sätts vanligtvis åt sidan i de tidiga faserna av behandlingen och inleds först efter att klienten etablerat en viss grad av det vi kallar för sexuell nykterhet, självkänsla och socialt stöd. På DBK handlar fas 3 om traumabearbetning. Vår behandling innehåller 4 faser:

 

1.     Startpunkten (att etablera dagliga tillfrisknande rutiner);

2.     Fas 1 (att bryta igenom förnekelse och andra försvar; beteendeförändringar);

3.     Fas 2 (återfallsprevention; paradigmskifte; affektreglering; närvaro och fokus); 

4.     Fas 3 (omstrukturering av livet; traumabearbetning; paradigmintegration).  

Det som gör DBK unik är att vi arbetar med evidensbaserade uppgifter eller hemläxor. Uppgifterna har specifika syften som innebär att de som går i behandling “öppnar nya dörrar” och har tillgång till optimalt tillfrisknande.  

Behandling för tvångsmässigt sexuellt beteende inkluderar vanligtvis både individualterapi och gruppterapi. Oftast riktade, beteendefokuserade modaliteter som kognitiv beteendeterapi och dialektisk beteendeterapi – i kombination med socialt lärande, ”biblioterapi”, stöd i 12-stegsgrupper (eller annat beroende fokuserat socialt stöd). Alternativa metoder som psykodrama, familjekonstellationer, konst- och rörelseterapier, träning, meditation och liknande är också användbara i specifika faser i behandlingen.

 

Som alltid är den första terapeutiska uppgiften för oss att utföra en grundlig bio-psyko-social bedömning. Denna utvärdering måste utforska varje aspekt av den hjälpsökandes liv, inklusive personens sexuella -och relationella historia. Dessutom bör hjälpsökande individer bedömas för andra problem såsom ekonomiska, familjemässiga, sociala, eller arbetsmässiga problem. Andra psykologiska problem bör undersökas inklusive (och kanske det viktigaste) beroendeinteraktion.

 

Nästan alltid räcker inte individuell terapi när man arbetar med tvångsmässigt sexuellt beteende eller sexberoende. För att förbli sexuellt nykter och tillfriskna även från de underliggande problemen behöver den sexberoende externt stöd. Gruppterapi specifikt inriktad på tvångsmässigt sexuellt beteende är oerhört hjälpsam i detta avseende. I allmänhet är det bäst att arbeta med 6 till 10 personer i gruppen - av samma kön. Gruppsammansättningen hjälper patienter att förstå att de inte är ensamma, vilket räcker långt för att minska skammen som driver på så mycket av deras tänkande och beteende. Gruppterapi är också en idealisk miljö för att konfrontera förnekelse och inkonsekvenser. Dessutom kan patienter prata om de interventioner eller motkrafter mot triggers och hälsosamma hanteringsmekanismer som fungerar och inte fungerar. Kanske viktigast av allt, de kan lära sig att ta emot hjälp, införliva användbara råd och det stöd som finns tillgängliga från många källor, särskilt från andra tillfrisknande personer.

 

Det är viktigt att förstå att varje person som lider av tvångsmässigt sexuellt beteende har en unik bakgrund och en specifik uppsättning sexuella eller sexuellt relaterade problembeteenden. Som sådan kräver varje individ ett tillvägagångssätt som är anpassat till hans eller hennes mycket individualiserade behov. Vissa personer kommer att klara sig bättre i individuell terapi, medan andra kommer att klara sig bättre i gruppmiljöer. Många kommer att behöva ett intensivt polikliniskt program för att tillfälligt skilja dem från de människor, platser och företeelser som utlöser deras tvångsmässiga sexuella beteende och för att få fart på deras program för tillfrisknande.