Runtom i världen har fältet som berör sexberoende suttit fast många år av både akademiska debatter och i mediala sammanhang om huruvida det verkligen existerar och om det nu gör det är det ett beroende eller om en klassificering som t ex "tvång" eller "impulsivitet" är mer korrekt.
Och varför är detta är viktigt? Ett svar på den frågan är att det spelar stor roll eftersom dessa debatter har stått i vägen för att vidareutveckla behandlingsmetoder för människor som kämpar med dessa problem. Tack vare CSBD diagnosen går det nog upp för många att även vi i Sverige behöver tillgängliga behandlingar för människor som lider - och för deras familjer. Så forskning är nog på sin plats även här.
Men oavsett detta, och trots diagnosen CSBD är det många ”proffs” i Sverige som fortfarande påstår att sexberoende inte alls existerar, oavsett vad man kallar det. En del hävdar fortfarande att personer som ägnar sig åt tvångsmässiga sexuella beteenden som skapar problem i livet eller underblåser problem som man redan har använder det som en ursäkt för otrohet. Ännu värre är de personer som hävdar att vi som arbetar med sexberoende har gammaldags värderingar kring sexualitet och att sexberoende begreppet hindrar människor att utveckla sin sexualitet. Medan vi på DBK har de senaste 20 åren hävdat att sexberoende är ett mycket verkligt problem; att det i dagsläget finns tjugo typer av beteenden som sexberoende personer kan ägna sig åt och att porrberoende är den vanligaste typen.
Men är sexberoende verkligen ett beroende?
Även om CSBD är en diagnos som ger sexberoende en officiell status ser jag (och även andra som arbetar med sexberoende i olika länder) ett antal problem med diagnosen. För närvarande kategoriseras CSBD som en impulskontrollstörning, men om man tittar på de grundläggande egenskaperna hos en impulskontrollstörning är ett av dem att man "impulsivt upprepar något som är givande eller njutbart". Detta skapar lite av ett dilemma när det gäller CSBD:s nuvarande klassificering eftersom ett av kriterierna för diagnos är "att uppleva lite eller ingen tillfredsställelse av sitt sexuella beteende".
Ett annat dilemma är att det kallas "tvångsmässig" sexuell beteendestörning (alltså ”compulsive” sexual behaviour disorder), och en central egenskap när det gäller tvångsmässighet är att beteendet används som emotionell självreglering. Men WHO:s diagnostiska kriterier för CSBD nämner ingenting alls om emotionell reglering. Detta innebär att de nuvarande kriterierna för diagnos motsäger en klassificering av både impulsivitet och tvång.
På DBK föreslår vi att CSBD kategoriseras som ett beroende. Om så gjordes skulle motsägelserna upphöra att existera, eftersom impulsivitet och tvångsmässighet båda är allmänt erkända komponenter i beroendesjukdomar. Om vi tittar på ett annat accepterat beteendeberoende - alltså spelberoende - eller om vi tar substansberoende så är impulsivitet och tvångsmässighet vanliga egenskaper för båda. Om man slår upp ordet ”beroende” och bortser från alla värderingar om att det måste handla om kemiska substanser så beskrivs ett antal synonymer som till exempel avhängig, ofri, bunden, bindning. På DBK brukar vi till exempel säga att en sexberoende inte längre bestämmer över sin sexualitet – utan det är specifika aspekter av sexualiteten som bestämmer över den sexberoende. Sexberoende är att vara slav under specifika sexuella beteenden (sedd ur detta perspektiv handlar tillfrisknande om att frigöra sig från detta – eller att faktiskt utveckla sin sexualitet).
Frågan är såklart om det spelar någon roll vad det heter. Jag tror att det gör det. En anledning till detta hänger ihop med hur vi hjälper de som är sexberoende. Genom att definiera CSBD som ett beroende får vi mycket gratis när det gäller evidensbaserat behandlingsmetodik, förklaringsmodeller, självhjälpsgrupper för långvarigt tillfrisknande, m.m.. Detta eftersom det finns en lång historia av att arbeta med andra beroendesjukdomar. Det som behövs är bara några justeringar. Vårt behandlingsprogram på DBK har till exempel rötterna förankrade i 12-stegsprogrammet. Vi rekommenderar också våra patienter att delta på självhjälpsgrupper som ett komplement till behandlingen och så klart även efter behandlingen som en del i återfallsprevention. Ett annat område där det är viktigt med korrekt diagnos är när det kommer till forskning. Och forskning är viktig eftersom den kan göra så att vi utvecklar mer exakta överväganden kring hur vi både kan behandla och t.o.m. förebygga problemet. Och vi kan fortsätta med att utveckla evidensbaserade behandlingar.
